Utrotningshotade djur i Sverige
Människans expansion i antal och utbredning har lett till att utdöendehastigheten ökat kraftigt. Jakt och att arternas livsmiljöer förstörs när mark bebyggs och brukas är de viktigaste orsakerna bakom detta. Vi får ofta höra om utrotningshotade djur som lever på andra sida jorden. Djur som lever i mycket varmare klimat, i regnskogen eller öknen, sumatratigern eller bergsgorillan. Men vilka djur är egentligen hotade här i Sverige?
Under 1970-talet var vargen i Sverige akut utrotningshotad. Troligen fanns det då färre än 10 vargar i hela landet. Antalet är idag fortfarande lågt men stammen är betydligt mycket stabilare. Idag uppskattas det finnas runt 350-400 vargar i Sverige. Arten är dock fortfarande hotad. Sedan år 2010 är licensjakt på varg tillåten men omstridd. Det som avgör om den ska få finnas kvar och hur stor den får bli är om vi svenskar är villiga att dela med oss av vårt livsrum.[1]
Även fjällräven är utrotningshotad i Sverige idag. År 1928 blev den fridlyst i Sverige, men den jagas dock fortfarande eftersom dess päls är mycket eftertraktad. Djuret är dessvärre nu akut utrotningshotad i Skandinavien och Finland.[2]
Ska man i första hand försöka rädda arter som människor har lätt att engagera sig för? Eller sådana vi kan ha nytta av? Ska vi prioritera Sveriges djur eller är andra lika viktiga? Frågorna är många.
Rovdjur är lättare att tycka om när de befinner sig på avstånd. Hajar, vita tigrar, lejon och leoparder vill alla svenskar skydda. Det är inte våra marker de jagar på och inte våra husdjur de hotar. Men när det kommer till vargen, björnen och lokatten – våra egna rovdjur – blir det genast mer komplicerat.
Vad ska man tycka när vargar dödar renar eller tamfår, när björnar attackerar hundar eller lodjur äter en tamkatt? Plötsligt står olika intressen mot varandra. Samer och bönder har redan en hård tillvaro och när rovdjuren hotar deras djurflockar protesterar de och kräver skyddsjakt. Är vargens och björnens existens viktigare än människors rätt att försörja sig på traditionellt sätt? Är kampen för våra rovdjurs framtid en kamp som bara skyddade storstadsbor och avlönade miljölobbyister har råd att föra – och förs den på andra människors bekostnad?
Det är en fråga om individuella åsikter. Bor du på landsbygden på en gård i ett vargtätt område, ja då kanske du har en åsikt. Medan om du bor i staden kanske har en annan. Men det handlar även om ekonomiska resurser. Det kostar att bevara vargen och fjällräven. Men kanske är det värt det. Men att vargen har en påverkan på ekosystemet stämmer inte menar Staffan Ulfstrand, professor i zooekologi. Naturen förändras ständigt, arter kommer till och försvinner – att tala om en natur i något sorts ursprungligt balanstillstånd är alltså ovetenskapligt menar han. Det handlar istället om att bevara vargen som en del av vårt naturarv. [3]
Hur man än ställer sig i dessa frågor så gäller det att komma ihåg att detsamma gäller rovdjuren i andra världsdelar – det är bara inte oss det gäller då. Om det ska finnas en framtid för världens rovdjur (vid sidan av människan) så kommer det att finnas ett pris att betala. Det priset kan vi inte förvänta oss att andra ska betala om vi inte är villiga att göra det själva.
